Ett öppet brev
Väl på arlanda tvingades jag höra på hur en människa under ett telefonsamtal med någon sympatisör, gång på gång indirekt sade upp sin rätt att leva.
Jag satt och skrev vid tillfället och försökte få någonting gjort, men det var ju fanimej omöjligt och så förbannad som jag blev av den här groteska mannen. Och det värsta av allt var att jag vet att han inte är ensam, de finns alltför många likadana båtskallar överallt.
Jag hoppas du inte är en av dem.
Nåväl, när jag inte fick skriva det jag tänkte eftersom han störde mig så monstruös så beslutade jag mig för att skriva ner mina slutsatser om den här personen. Du kanske tycker att jag borde ha sagt det rätt ut, men aggressivt beeteende på flygplatser brukar inte resultera i att man kommer dit man ska (just här hade jag tänkt halsa i mig en eller fem single malt - men jag lät det undvara. Gott så) Dessutom var hon inte värd syret. Detta är mitt brev till honom:
Du tror att du är självständig och stark och att ditt beteende bevisar det, men du är bara svag och irriterande.
Du omger dig med människor som inte förstår detta och det är därför som du aldrig kommer att ha en enda vän som är intressant eller intelligent eller djup.
Du är under medioker.
Du var inte den största fisken i din lilla damm i förorten till Rinkeby , som du tror, du var inte ens näst störst. Du var bara mest högljudd och nu kommer du att bli uppäten ute i havet. Du är en liten fisk som kommer bli uppäten av någonting markant större.
Jag samtidigt föraktar dig och tycker synd om dig.
Mest är du bara ett slöseri med plats och luft.
Du tror att självrespekt innebär att inte respektera andra och det är därför som du aldrig kommer att ha en meningsfull relation med en annan människa.
Du är 26 men har ännu inte börjat tänka på den nivå jag gjorde eller inse vad jag insåg när jag var bara 14.
Du har missförstått livet helt.
Du har falska inkorrekta mål och misslyckas dessutom med att uppnå dem.
Du tror att Guns'n'Roses uppfann Rock'n'Roll.
