LikeASuckah

OKEJ

 

Jag surfar in på nätet för att ta del av VÄRLDEN. Nu pratar vi inte Aftonbladet. Vi pratar inte Expressen. Vi pratar inte ens om Damernas motherfucking Värld; vi pratar om METRO. Metro har sjunkit så katastrofalt jävla globalt i mina ögon och allt pga. en fattig liten jävla krönika. Egentligen är det nog inte Metro i fråga som har sjunkit i värde i mina ögon, utan avdelningen som bestämmer vem som får skriva en krönika/avdelningen som kollar på krönikor som blir skrivna, men vem i helvete bryr sig.

Ska man klaga så kan man väl ändå klaga ordentligt?

 

Nu ska jag berätta vad som står i krönikan från i förrgår, utifall att ni haft oturen(?) att inte skratta åt den än. Mannen som har skrivit denna text hette (om någon har gett honom den bestraffning han förtjänar och helt enkelt avrättat honom, i annat fall heter han fortfarande) Stephan Mendel-Enk. Stephan Mendel-Enk har vigt denna krönika åt att prata om Stockholms tunnelbana. Han jämför, mycket listigt, Stockholms tunnelbana med Londons! För övrigt helt jävla amazing att kunna dra den parallellen, tunnelbana som tunnelbana så att säga, men detta ska vi inte haka upp oss på. Eller jo, det ska vi, för det är vad HELA texten handlar om.

 

Haha", tänker ni. "Nejnejnej lilla gubben, du har bara inte förstått symboliken" HAHAHA JA DET KAN MAN TRO, men symboliken existerar inte ens.

 

Rubriken till hela krönikan är "Nio små ord som förklarar oss svenskar". Dessa "nio" ord är de välkända "Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av" som sägs av en automatisk tunnelbaneröst vid varje på- och avstigning. Dessa "nio" ord är utbytta mot "mind the gap" i London. Wow. Mind the gap. Vad revolutionerande. Vad banbrytande. Vad... Londonianskt.

 

Döda mig. Snälla döda mig. I resten av krönikan beskriver han, bildligt, bokstavligt och grundligt, hur löjligt han tycker det är att vi använder "nio" ord istället för tre, som de gör i London!

 

Just här vill jag lägga till en disclaimer;

 

Detta utrymme skulle kunna berätta en allmänbildande, en makalös, legendarisk, heroisk, actionpackad, kärleksfull, dramatisk, själabindande eller på annat sätt otrolig historia. Istället väljer Metro att kasta in en historia som är själadödande. Värdelös. Depressionsskapande.

 

Varför? Ja det undrade jag också, tills jag såg det näst bästa med hela krönikan: Stephan Mendel-Enk är inte mentalt rubbad. Han är inte någons ADHDsyssling. Han är Författare. FÖRFATTARE?! Så länge man är författare kan man alltså, i stort sett, skriva vad fan som helst, då det ändå accepteras pga. att man är just det. Författare.

Om ni har orkat läsa hela vägen hit undrar ni säkert vad det bästa med krönikan är, då författardelen var det näst bästa. Följaktligen vill jag att ni ska räkna hur många ord "Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av" innefattar.

 

Har ni räknat klart nu? Bra jobbat. Det är trots allt svårt att räkna. För en FÖRFATTARE, inte bara det, EN FÖRFATTARE SOM ÄGNAT EN HEL KRÖNIKA ÅT ETT ENDA ÄMNE, hade otroliga problem med just denna uppgift.

 

Det absolut ABSOLUT bästa med hela krönikan är just detta. Rubriken lyder: "Nio små ord..."

 

Nu är det nog dags att gå tillbaka till prövoskribentstadiet tror jag, lilla författarvännen min: DET ÄR NÄMLIGEN ELVA ORD I MENINGEN SOM HELA DIN KRÖNIKA HANDLAR OM. INTE NIO. ELVA.

'Kan-inte-bestämma-mig'-fittor. Mjeeh-människor. 'De som röstade på Hitler'. Kära barn har många namn.

 

Fyfan vad jag hatar veliga människor. Veliga människor som inte kan bestämma sig för något och som går med 'the flow' istället. Veliga människor som inte kan fatta egna beslut och som därför skriver långa frågetrådar där poängen med tråden i sig i stort sett kan vara "Vad gillar jag mest?" eller "Vilken färg ska min nya ipod ha?".

 

Poängen med att vi kan bestämma saker och fatta egna åsikter är väl för i helvete helt meningslös om vi ändå hellre använder oss av ett "mjeeh.." så fort vi behöver ta ställning till något?!

 

Det är en sak att vilja höra allas åsikter och sedan fatta en egen. Det förstår jag också. Men att bestämma sig för att aldrig våga tänka själv är fan i hela jävla helvetes helvete som att beröva sig själv en av sakerna som definerar oss som människor.

 

Kan vi tumma på att ni nu lovar att aldrig (mer) vara veliga satans jävla idioter?

Ibland måste man mata lejonen. Inte därför att man är rädd för dem, utan för att även de måste äta för att överleva. Ni läsare är lejon. Alltså inte såna där farliga lejonen, utan mer gossedjurs-varianten som man spiller te på och skiter i vilket. Men nu ska ni i alla fall få lite skåpmat...

 

Jag läste att ni vill att vi ska svartmåla Lars Winnerbäck, vår alldelles egna lilla kommunist-trubadur. För att sätta igång den här pajkastningen på ett mysigt, och lite godnattsago-likt vis, tänker jag berätta en liten anekdot för er.

 

När jag var 13 år gammal skickade en kompis Lars Winnerbäcks  "Du Gamla Fria Nord till mig". Och jag gillade den. Jag gillade den såpass mycket att han tilläts skicka fler Winnerbäck-sånger till mig. I flera veckors tid spelades det kommunist-trubadur på min minidisk utan att jag visste om det. Tills en dag när min kompis spelade upp en av låtarna för sin mamma och hon sa att han var vänsterpartist och att man kunde kunde höra det i sångtexterna. Det var ju ett jävla avbräck, jag gillade ju tönten, men har fan inte blivit uppfostrad att indoktrineras av en fånig kommunist. Minidiskskivorna spelades över och låtarna i datorn hamnade i papperskorgen. Har inte lyssnat på dåren sen dess.

 

Jag vet inte tillräckligt mycket om den gamla gubben, som försöker framstå som ung, för att kunna devalvera honom tillräckligt. Allt jag vet är att han är kommunist och att jag avskyr det. Det räcker.