En gång för alla
Ibland måste man mata lejonen. Inte därför att man är rädd för dem, utan för att även de måste äta för att överleva. Ni läsare är lejon. Alltså inte såna där farliga lejonen, utan mer gossedjurs-varianten som man spiller te på och skiter i vilket. Men nu ska ni i alla fall få lite skåpmat...
Jag läste att ni vill att vi ska svartmåla Lars Winnerbäck, vår alldelles egna lilla kommunist-trubadur. För att sätta igång den här pajkastningen på ett mysigt, och lite godnattsago-likt vis, tänker jag berätta en liten anekdot för er.
När jag var 13 år gammal skickade en kompis Lars Winnerbäcks "Du Gamla Fria Nord till mig". Och jag gillade den. Jag gillade den såpass mycket att han tilläts skicka fler Winnerbäck-sånger till mig. I flera veckors tid spelades det kommunist-trubadur på min minidisk utan att jag visste om det. Tills en dag när min kompis spelade upp en av låtarna för sin mamma och hon sa att han var vänsterpartist och att man kunde kunde höra det i sångtexterna. Det var ju ett jävla avbräck, jag gillade ju tönten, men har fan inte blivit uppfostrad att indoktrineras av en fånig kommunist. Minidiskskivorna spelades över och låtarna i datorn hamnade i papperskorgen. Har inte lyssnat på dåren sen dess.
Jag vet inte tillräckligt mycket om den gamla gubben, som försöker framstå som ung, för att kunna devalvera honom tillräckligt. Allt jag vet är att han är kommunist och att jag avskyr det. Det räcker.
